Har suttit och läst igenom alla mina dikter och noveller på dikta.se nu.
Glömde skriva det förut, men jag är anonym på sidan. Så det blir svårt
att hitta mig där. Plus att man måste vara inloggad för att kunna se
andras noveller och dikter.

Så gulligt, Thilda blev medlem bara för att kunna läsa. Så hon sitter och
läser den där novellen jag skrev om förut som var så populär på sidan. 
Alltså, nu kommer detta låta jättedivigt. Men vissa delar i den novellen
är jäkligt bra.

Känns dock inte som det är jag som skrivit de nu när jag tittar tillbaka på
det. Minns inte att jag skrivit det liksom. Men jag blir nog sån när jag väl
kommer in i skrivandet. Det är som jag går in i dvala när jag skriver.
Kommer in i en helt annan värd liksom.

Där inget är omöjligt och allt bara är underbart. Hur töntigt och klyschigt de
där än låter, så är det skönt att ha en sån värld att vända sig till ibland när
verkligheten blir för hård. Jag tror faktiskt jag bestämt mig för att börja skriva
igen. På riktigt.

Inte bara kludda ner lite känslor i något block. Utan börja skriva på mitt
konto på dikta.se igen. Att skriva är verkligen något jag brinner för.

Kopierade en liten bit ur en av mina noveller. Gillade detta stycket.

''Sandra gick ut i den friska kvällsluften. Ute på gatan stannade hon till
och tittade upp mot Mattias rum, hon undrade vad han gjorde nu. Han
hade inte ens försökt stoppa henne när hon gått ut ur rummet. Hon önskade
att han hade dragit henne in till sig och sagt som killar på film; Jag vill att du
ska vara den första så jag väntar tills du är redo, känn igen press älskling.
Jag kommer inte att lämna dig på grund av att jag är redo och inte du. Sen
skulle han ha pussat henne lätt på pannan och sen skulle allt vara bra. Men
Mattias var inte som killar på film, en kille på film hade aldrig försökt tvinga
sin tjej till att göra nått hon absolut inte ville.
Som att ha sex tillexempel..''

/ Ammi